Blaha blaha

Blaha blaha

Köp Mjölk, Skriv Bok (Lund 2012-02-10)

KonsertPosted by Teresa Wed, April 18, 2012 10:48:18

Johan Wester och Anders Jansson är igång igen med ny show och det är minst lika underhållande som det brukar! Mycket igenkänningshumor, mycket publikinteraktion och jag älskade verkligen delarna om deras drömmar som barn och att Johan Wester hittade på nya busshållplatser i Lund som var bättre än de som fanns och att han blev skjutsad runt Lund för att kunna markera var de skulle vara.

Under andra akten fullkomligt sprutade skratt-tårarna för min del. Anders Janssons beskrivning av hur det skiljer sig mellan en tonårings SMS:ande och vi andra var på pricken. Och utvikningen om den analoga telefonen med snurrskiva är för oss som var med då så rolig.

Kort sagt, en mycket underhållande föreställning som inte ska analyseras sönder utan upplevas. Rekommenderas varmt!

Erasure - Total Pop! 28/6-2011 Operan Köpenhamn

KonsertPosted by Teresa Thu, June 30, 2011 20:17:44

Det är inte varje dag man får besöka operan och uppleva sina gamla hjältar! Erasure slog på stort i Köpenhamn och höll sin Total Pop!-konsert i det vackra operahuset precis vid vattnet. Underbar lokal och för oss som kan vår Erasure så var det en skön blandning av låtar. Det var ganska uppenbart vad danskarna gillar för skivor och det tryck som var i operahuset under "A little Respect" var riktigt ballt, man hörde hela operan sjunga texten. Själv skrålade jag mest till mina Wild!-favoriter och de orsakade inte lika högt tryck i salen, men tillräckligt för att det skulle vara kul. Enda sången som inte alls höll måttet var den nya "Save Me" som jag inte begrep alls och jag verkade långt ifrån ensam.

Scenshowen var sparsmakad, men det utnyttjar Andy Bell bra och hans röst är minst lika bra som den alltid varit och han är charmig att skåda och lyssna på. Vince Clarke däremot är som alltid en stel stenstod och för den som inte vill skråla med i allsången kan jag tänka mig att det kan bli något tråkigt efter ett tag om man inte älskar Andy Bells roliga danssteg och magiska stämma. Dit hör dock inte jag, för mig är det min personliga "Allsång på Operan" och hade det inte varit för att jag satt på tredje balkongen med en rejält stukad fot så hade jag garanterat stått och skakat rumpa jag också!

Låtlista:

1) Hideaway

2) Breath of Life

3) Fingers & Thumbs

4) Heavenly Action

5) Always

6) Push Me Shove Me

7) Ship of Fools

8) Victim of Love

9) Breathe

10) Chains of Love

11) Sometimes

12) Drama

13) Save Me

14) Love To Hate You

15) Blue Savannah

16) Knocking On Your Door

17) Who Needs Love Like That

18) Chorus

19) Oh L'Amour

20) A Little Respect

21) Stop

Laibach Revisied Tour - Malmö KB 20110304

KonsertPosted by Teresa Sat, March 05, 2011 11:07:45

Jag har sett Laibach två gånger förut, så jag visste att jag inte visste vad jag kunde förvänta mig. :-) Laiback är ett roligt band på det sättet, mycket svart humor och de gör lite som de vill. Detta är deras trettiosårsjubilerande turné där de dammat av deras första skiva och finputsat låtarna.

KB i Malmö är en liten lokal med betoning på liten, men det passar perfekt till den här typen av konserter och redan då man kommer in och hör de klämkäcka väntelåtarna känner man sig förväntansfull. Och Laibach levererar från första stund. De river av de riktig gamla låtarna i nyare tappning och de låter lysande. När de sedan är lite mer än halvvägs och de börjar spela de lite mer kända låtarna från sin repertoar så blir det ett riktigt skönt gung i lokalen (hade man bara sluppit mobilfotomaffian så hade det varit perfekt). De ser dessutom ut att ha kul på scenen och ljudet är väldigt över förväntan. En riktigt trevlig spelning och när de kommer in på slutet och oväntat river av "God is God" som sistalåt så är i alla fall min kväll gjord. Extra plus för att de kör eftertexter till tonerna av "Life is Life" och att de står på scenen och tar emot folkets jubel.

Troligtvis en ganska komplett setlist:

1.Boji
2.Mi kujemo bodocnost
3.Smrt za smrt
4.Brat Moj
5.Krvava Gruda - Plodna Zemlja
6.Ti, ki izzivaš
7.Država
8.Nova Akropola
9.Slovenska Zena
10.Tanz mit Laibach
11.Alle gegen alle
12.Du bist unser
13.Hell: Symmetry
14.Das Spiel ist aus
15.America
16.Anglia
17.Francia
18.God is God

- eftertexter

Three decades with Einstürzende Neubauten 4-5/11 2010 Vega Köpenhamn

KonsertPosted by Teresa Mon, November 08, 2010 11:23:23

Det finns band som följer en genom livet och som man aldrig verkar kunna ledsna på. De är inte många, men de som håller sig kvar i hjärtat är något alldeles extra att få se live och till de banden hör i mitt tycke sannerligen Einstürzende Neubauten.

Jag har tyvärr bara sett dem en gång tidigare, på "Alles Wieder Offen"-turnen 2008, då också på Vega i Köpenhamn och jag tyckte mycket om den spelningen och rankade den genast som en av de bästa konserter jag varit på. Därför har jag varit vansinnigt förväntansfull att få se dem i år då de firar sitt trettioårsjubileum med att köra två dagar med konserter, filmklipp och videomaterial. Chansen att få höra lite äldre material har jag studsat över länge nu (även om jag älskar deras nya skivor).

AN EVENING WITH EINSTÜRZENDE NEUBATUEN 4/11-2010
------------------------------------------------------------------------------
Första dagen inleddes med en videofilm speciellt framtagen för trettioårsfirandet och därefter en kortare konsert med Neubautenmaterial som de sällan eller aldrig spelar live. Låtlistan var som följer:


•Ein Leichtes Leises Säuseln
•Armenia
•Seltener Vogel
•Seele Brennt
•Sonnenbarke
•Total Eclipse Of The Sun
•Sand

För min egen del så är jag helt lyrisk över att ha fått höra "Seele Brennt" och "Sand" live, två klara favoriter hos mig. Överhuvudtaget var jag uppriktigt förvånad och glad över låturvalet, det var bättre än jag någonsing kunnat vänta mig. Till allas glädje har jetturbinen hittat till Köpenhamn efter lite strul med att inte kunna ta den med på flyget för att den är för tung(!). Den kom med lastbil istället. :-D
Överhuvudtaget var de på gott humör och skojade med varandra och publiken. Alexander Hacke tipsade om USB-stickorna som säljes efter konserten, varpå Blixa snabbt kontrade med att det ju är bättre att vänta tills nästa dag så att man får båda konserterna. Alexander undrade om man inte kunde byta ut den, varpå Blixa fnös och påpekade att Merchandisefolket kommer att älska det förslaget. :)
"Sand" spelade de för att det blev lite teknikstrul under "Total Eclipse of the Sun" och jag sörjer förstås inte det minsta. De avslutar dag två med "Total Eclipse of the Sun" för att rätta till det.

Efter den inledande konserten så kände jag redan att jag fått valuta för mina pengar och jag kunde knappt förstå att det faktiskt skulle komma ännu mer. Efter lite omställning av scenen vaggade Blixa Bargeld in själv och visade upp sina egna röstfärdigheter och han var både underhållande och skicklig med sina fotpedaler. Att han är en entertainer ut i fingerspetsarna gick inte heller att missa. :-) "Predictable art is questionable..."

Därefter följde ny omställning av scenen och fortsättning på videofilmvisningen som tyvärr gav lite träsmak i slutändan, jag undrar lite om det inte gick lite snett i planeringen där och att filmvisningen borde varit även mellan Neubauten och Blixa? Det kändes som en onödigt lång paus då scenen var klar långt innan videon var klar. Pinnstolarna vi satt på var allt annat än bekväma.

Men till sist kom i alla fall Rudolph Moser och hans kompanjon Christian Meyer i MoserMeyer upp på scenen och döm om vår förvåning då de började spela musik som låter som om Cyberpunken och Industrimusiken fått ett kärleksbarn ihop! Meyer spelade gitarr och flipprade och skruvade som bara den på gitarr + datorer och Moser trummade på frenetiskt och skruvade han också och även om det rent scenmässigt inte såg så spännande ut så var musiken de förmedlade så jäkla fantastisk att jag bara gapade och njöt. Musiken kändes både ny och fräsch och förbannat bra! Deras toner ekade i huvudet långt efter spelningen.


EINSTÜRZENDE NEUBATUEN 5/11-2010
--------------------------------------------------------
Dag två inleddes med en annan klar favoritlåt, "The Garden" och jag hamnade i perfekt stämning direkt! Hela spellistan var som följer:

•The Garden
•Befindlichkeit des Landes (Ufo, Rampe, Überleitung)
•Von Wegen
•Die Interimsliebenden
•Nagorny Karabach
•Dead Friends
•Unvollständigkeit
•Installation # 1
•Youme & Meyou
•Lets do it DaDa
•Haus der Lüge (Noise und direkt in nächste Stück)
•Rampe
•Sabrina
•Susej
ENCORE I:
•Headcleaner
•Silence is Sexy
ENCORE II:
•Selbstportrait mit Kater
•Redukt
ENCORE III:
•Total Eclipse of the Sun

Min absoluta favorit "Haus der Lüge" fick mig i sådan konsertextas att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen och jag är verkligen så oerhört nöjd över hela setlisten! "Die Interimsliebenden", "Silence is Sexy" med cigarett och brandsläckare, "Nagorny Karabach", "Redukt" etc etc. Sambon rusade iväg så fort spelningen var klar för att garantera att vi fick hem en USB-sticka efter att jag tjatat hål i huvudet på honom om att jag SKA ha en. Vi missade CD-skivan på spelningen 2008 och har därefter glömt beställa den i efterhand.

Summa summarum var det två helt fantastiska dagar och USB-stickan innehåller allt som spelades båda dagarna så jag kommer att lyssna mig blå på den innan jag ledsnar. Ljudet var mycket bättre än jag trott och även om man bortser från innehållet så är den jättefin att bara titta på. :-) De har ju helt klart en av de snyggaste logos som finns, så är det bara.

Kanske är det som att slå in redan öppna dörrar eller att predika för de redan troende, men Neubauten lyckades i alla fall åter igen frälsa mig och jag ser redan fram emot nästa turné!

Forever Young Helsingborg 14/8

KonsertPosted by Teresa Sun, August 15, 2010 11:52:55

80-talsnostalgi kallar man den här turnerande festivalen. Jag är lite kluven till just det här med nostalgi, jag har aldrig riktigt förstått varför livespelningar ska vara nostalgiska. Således har jag varit VÄLDIGT skeptisk till Forever Young, inte minst eftersom den är betitlad efter en av 80-talets mer överskattade låtar. Missförstå mig rätt här nu, Forever Young är en söt ballad och ger 80-talsnostalgi kårar längs med ryggraden på det där sköna sättet, även om just jag aldrig dansat tryckare till den. Men för mig är den för evigt fast i 80-talet och ska sjungas av en ung pojke från den tiden. Jag kan inte förlika mig med en armé av 40-åringar som skrålar till den i tron att de minsann inte åldrats. Men nog flumfilosoferat om den låten!

Festivalen höll till på Hamntorget i Helsingborg och jag måste säga att det var en ganska intim och trevlig festivalplats. Jag har inte sett någon publiksiffra än, men det var inte direkt trångt trots den lilla ytan och jag tror att det hemska vädret fick många att stanna hemma. Vädrets makter var nämligen inte på skåningarnas sida denna kväll, det regnade i princip konstant och nästan alla besökare hade på sig en gratis regnponcho som arrangörerna servade oss med i entrén.

När vi kom in hade Jakob Hellman precis dragit igång och jag förstår fortfarande inte vad han gjorde där. Som så många andra har påpekat så känns han som en 90-talsartist och hans repertoar är inte direkt av den längre sorten. Jag är inget fan av Jakob Hellman och det blir än mer uppenbart när jag ser honom live. För mig låter alla låtar precis likadant och hans timme känns ärligt talat evighetslång i regnet. SÅ jag kan inte uttala mig om det var bra eller dåligt, för mig hade de lika gärna kunnat haft på Mix Megapol i högtalarna, jag hade lyssnat lika aktivt på det.

Med andra ord var jag både uttråkad och blöt när det var dags för Ultravox. Scenen intas av ett gäng oansenliga medelålders män som tagna från vilken kvarterspub som helst, men det hinner jag knappt uppfatta eftersom de intar scenen med stora leenden på läpparna och brassar på direkt från start. Regnet formligen VRÄKER ner, men vem bryr sig när man ser ett Ultravox med en sådan spelglädje och charm! Jag står och studsar och klappar med trots att vattnet rinner längs med armarna in i kläderna och gör mig ännu blötare. Efter två låtar har jag redan kommit till insikt att mina 530 kr för biljetten var värt varenda krona. Jag är fortfarande förvånad att dessa medelålders män kan göra en sådan underbart tajt spelning. Det som är absolut roligast är att det inte alls känns som en nostalgikonsert, de fullkomligt äger scenen och publiken. Med låtar som Hymn, Vienna, Sleepwalking, The Voice, We came to Dance med mera kan det inte gå fel och den sköna Mr X som i stort sett är helt instrumental ger sådana sköna livevibbar att jag bara njuter.

Efter en sådan spelning är det svårt att trumfa med annat, men Lustans Lakejer brassar igång utan pardon på nästa scen så fort Ultravox tystnat och det är bara att förflytta sig dit. Johan Kinde är en rolig liveartist och han ser ut att ha ganska kul i sin roll som dekadent playboy. Han åmar och kråmar sig och det är helt klart då de är som bäst. Någon låt kör en mer seriös ton och det blir genast lite segt och tråkigt och man märker riktigt att publiken segar till. Men det vänder i princip direkt när Kinde återgår till sin roll. Trevlig spelning hur som helst!

När det är dags för Reeperbahn så drar det ut lite på tiden och det är tillräckligt för att man ska hinna känna efter hur blöt och eländig man känner sig. Reeperbahn är inget band som jag är jätteintresserad av att se live (jag hör inte till de som hyllar Olle Ljungström som en vacker, känslig poet) och tanken på att stå och vänta på Alphaville i en och en halvtimme är inte så lockande, i synnerhet när man vet att de inte kommer vara särskilt bra. Därför tar vi beslutet att lämna tillställningen med humöret i topp och Ultravox ekar i mitt huvud hela vägen hem.

Sweden Rock 2010

KonsertPosted by Teresa Tue, June 15, 2010 15:59:57

Dags för ett nytt besök i Norje och den här gången i hela tre dagar!

Torsdag 8/6

Efter att ha tillbringat natten i Ronneby hos mina föräldrar och druckit en och annan öl för mycket på onsdagen gav vi oss iväg till Scandic hotell i Karlshamn där vi skulle bo över festivalen + hämta ut våra biljetter och bussarmband. Eftersom Nazareth spelade redan 13.30 så var det viktigt att vi kom iväg så snabbt det bara gick och hotellet var inga problem att checka in på. Däremot visade det sig att bussen skulle bli dagens samtalsämne. En buss skulle gå 12.08 och skulle ge oss gott om tid att ta oss till festivalen + fixa armband innan Nazareth. Men ingen buss kom och tiden tickade på och det kändes inget bra. Efter ett tag började det komma folk till hållplatsen som skulle med nästa buss som skulle gå 13.08. Ett trevligt par från Göteborg undrade om vi ville dela en taxi, vilket vi tyckte lät bra och vi gick tillbaka till hotellet för att boka, men den tidigaste taxin skulle komma först om en timme, vilket inte hjälpte mycket. Vi gav bussen ett försök till och det kom först en liten minibuss där chauffören hävdade att en större buss skulle komma om 10 minuter. Efter sisådär 25 minuter (och x antal öl) kom mycket riktigt en buss - som körde förbi och chauffören viftade åt oss. Tack för den! Då gav vi upp och gick tillbaka till hotellet och bokade en taxi och satte oss ute och drack öl och väntade. en timme innan denna dök upp och körde oss till festivalen. På busshållplatsen stod fortfarande samma människor och väntade. Vi anlände på området lagom till att höra "Wasn't Nazareth great?!" och höra att de började med Dio-hyllningen. Vid det här laget hade man hunnit dricka både en hel del öl och en hel del whisky och berusningen var ett faktum.

Vi åt någon variant av älgwok (som var ganska tråkig ärligt talat) och första bandet vi såg för dagen blev istället Death Angel, ett band jag i förväg inte visste ett smack om, men som charmade mig totalt. Jag stod vid sidan om och skuttade och dansade som bara den och folk omkring verkade tycka jag var konstig. Sambon röjde längst fram och lyckades på något sätt smälla i revbenen i kravallstaketet, vilket han dock inte upptäckte förrän långt senare då alkoholen börjat sluta bedöva. :) Efter konserten skuttade vi lite åt hur bra de var, sedan försökte vi dricka mer öl, men SRF envisas med att bara sälja Sofiero (och Zeunerts, men det insåg vi inte just då) så efter ett tag gick det inte att få ner mer.

Vi åt en tråkig burgare också, men precis som med woken så triggade den mest magen... Jag besökte den ena äckliga bajamajan efter den andra och förbannade män som inte kan låta bli att pissa ner toalettsitsar.

Vi såg även Slayer lite senare och jag tyckte första halvan var ganska seg förvånande nog. Kanske var det tröttheten och frustrationen som började ta ut sin rätt? Andra halvan var lite bättre, men jag har onekligen svårt för Festival-scenen i allmänhet. Den är stor, tyst(!) och oengagerande. Vi försökte oss på en thaiwokrätt, men den var så hemsk att vi kastade den.

Fler band brydde vi oss inte om och kl 23 var båda så pass trötta och sura att vi bara ville hem och då valde vi att strunta i Mayhem/Aerosmith och ta bussen tillbaka till hotellet istället. Trångt som fan var det och jobbiga danskar ombord och det var ruggigt skönt att komma till hotellet och få krypa ner i sängen.

Fredag 9/6

När jag vaknade på fredagen kändes det inte som att SRF var stället jag ville åka till igen. Luften i rummet var fruktansvärt instängd och jag kände mig toktrött, även efter en stärkande frukost. Sambon hade JÄTTEont i revbenen och kunde knappt ligga ner ens. Men vi valde att ge oss ut till sist och ta bussen till området och till bådas förvåning var vi där lagom till att se Grave Digger, något ingen av oss hade trott varit möjligt dagen innan. Charmig konsert och en sångare som var väldigt lik Tim Robbins. :)

Efter Grave Digger var det ganska direkt efter dags för MSG som också var charmigt och ingen kan säga att Michael Schenker inte kan lira gura. Den trevliga musiken och den friska luften fick oss att vakna till liv igen och efter att ha ätit ännu en tråkig hamburgare (om än något bättre än gårdagens) så började man må ganska bra och vi satte oss i backen vid Dio-scenen och tittade på Praying Mantis (de lockade fram solen ett tag till och med!) och Chicken Shack (underbar bluescover på Johnny Cashs cover på Hurt!) och drack till och med en del öl. Vi upptäckte även att det fanns en toavagn vid Dio-scenen med rinnande vatten och det var ren lyx jämfört med gårdagen.

18.30 var det dags att se Pugh Rogefeldt på den minsta scenen och folk stod överallt och det var ett jäkla tryck. Riktigt bra och kanske det man kommer att minnas bäst. Tyvärr grusades lite av glädjen av två SRF-muppar som gick ut på scenen direkt efter och nästan försökte uppvigla folk. Folk ville ha extranummer, men fick istället två fjantar som istället för att gå av scenen och låta musik ljuda i högtalarna som är brukligt när man vill få folk sluta ropa efter mer, envisades med att tjata om att de minsann skulle dricka whisky med Pugh backstage. Folk började kasta flaskor på dem (plastflaskor tyvärr) och det blev en ganska fånig avslutning. Inte blir man gladare av att läsa i tidningen att de skyllde på Pugh själv. Det var inte han som stod där och viftade åt folket att ropa på extranummer för att driva med dem i nästa stund...

Nåja, efter Pugh gick vi tillbaka till Dio-området ett tag, men det var inget kul där så vi gick runt lite och åt en ny burgare, fast den här gången valde vi Texas Longhorn och det var en trevlig upplevelse. Riktigt god steakhouse-burgare + pommes och man blev proppmätt.

21:45 gick Billy Idol upp på scen och jag tyckte det var riktigt bra, till skillnad från tråkiga media. Han röjde på bra och det är inte Billy Idols fel att SRF-publiken är rätt tråkig av naturen (för mycket gubbe-i-keps-slipper-frugan-ett-par-dagar). Som final rev han av "Rebel Yell" och tröjan på samma gång och damerna i publiken vrålade av glädje. En stund efter pratade jag med två tjejer om just Billy Idol och vi var alla rörande överens om att han gjorde oss glada i alla fall.

Avslutningsvis röjde sambon till Behemoth på Dio-scenen medan jag strosade runt lite i mörkret och gungade till Gary Moore på Festival-scenen som gjorde en trevlig spelning. Jag köpte en STOR cafe latte och bara gick omkring och mös. Jag gick lite till Dio-scenen för att se om jag kunde besöka toavagnen, men där var fullt av folk som tittade på Behemoth. Istället upptäckte jag en gigantisk toalettskylt och den ledde till mängder av toavagnar och jag skrattade åt hur jag kunnat missa detta i nästan två dagar. Sedan mötte jag upp min mörbultna sambo och vi tog ett-bussen tillbaka till hotellet där vi somnade på stört.

Lördag 10/6

Vi vaknade av att solen stack in sina strålar genom rutan och inbillade oss att det kanske var en fin dag på gång. Ha!

Efter frukost tog vi oss ut till området igen och vi var så tidiga att de inte ens hade öppnat. Väl inne köpte vi varsin öl och satte oss i öltältet eftersom det börjat regna och blåsa om vartannat. Vi lyssnade lite på Cathedral och just då kändes det ändå ganska ok. Men regnet kom och gick hela tiden och när Fates Warning började spela var vi mest bara less på vädret, på fåniga människor och på SRF i allmänhet. Vi gick bort till Dioscenen istället och tittade lite på Skyclad, men vädret var verkligen inget vidare. Vi gick åter till Texas Longhorn och åt en ny, smarrig burgare, men det var knappt så vi hann äta klart innan ösregnet kom igen. Ungefär i samma veva rasade Rock-tornet ner och vi insåg att Unisonic skulle dröja. Någonstans här fick vi nog och åkte tillbaka till hotellet, frusna och sega. Vi vilade en stund på hotellet och beslöt oss för att åka hem så fort det gick (= ölen slutat verka).

Summa summarum var det en riktigt trevlig fredag, men frågan är om den uppväger totalpriset för helgen + allt det dåliga. Jag är inte riktigt säker på det. Vädret och tråkgubbe-med-keps-faktorn sabbade en hel del av upplevelsen. Dessutom måste man vara konstant lite på lyset för att överleva så lång tid, vilket förutom att vara ohälsosamt är både dyrt och svårt med tanke på alkoholutbudet.

Depeche Mode + Nitzer Ebb Malmö Arena 20100125

KonsertPosted by Teresa Wed, January 27, 2010 13:35:32

Låt mig börja med att säga att jag tycker DM:s nya skiva är skräp. Jag har lyssnat på den en gång samma dag som jag köpte den och efter det har jag inte känt behovet av att spela den igen.

Nitzer Ebb är inget jag heller lyssnar på längre om man inte räknar in fyllespelningar av "So Bright, So Strong"-albumet. Jag skulle med andra ord inte få för mig att köpa deras senaste skiva.

Med det i bagaget så var jag sanningen att säga inte supertaggad att ta mig ner till Malmö i måndags, men hade väl ändå förhoppningen om att det skulle vända. Det gjorde det aldrig, utan jag stod mest och var bitter som en grapefrukt och räknade efter i huvudet vad vi hade kunnat göra för samma summa pengar som vi lagt ut.

Så om du älskar DM och/eller Nitzer besinningslöst och inte kan tåla att någon ger dem kritik så ska du nog sluta läsa här för att slippa bli arg. :)

En sak vill jag klargöra direkt. Jag hatar förband, i synnerhet när spelningen är på en vardag. Förband betyder att allting drar ut på tiden och att scenen måste ställas om och det är extremt sällan förband är bra. Enda förbandet som jag har sett som har varit värt hela biljetten och ännu mer än det är då Fad Gadget var förband till DM i Parken i Köpenhamn 2001. Frank Tovey spöade ärligt talat skiten ur DM den dagen. Då var ändå DM helt OK den kvällen.

Nitzer Ebb började naturligtvis inte på utsatt tid. De har haft hela dagen på sig att förbereda scenen, men icke. Till slut började det i alla fall bröla ur högtalarna och jag brukar inte vara den som gnäller på ljud, men det här var skitkass. Det skorrade och ven och man hörde inga nyanser överhuvudtaget. Dessutom var det inget som helst tryck i ljudet. Jag anade oråd direkt. Bon Harris och hans trummiskollega som jag inte minns namnet på kom ut och man hoppades att lite livetrummor skulle hjälpa upp det hela, men det var inte mycket det gav. Sedan kom Douglas McCarthy utstudsandes i kostym och solglasögon och jag blev full i skratt. Han såg ut som om Peter Wahlbeck och Gordon Ramsay fått ett barn ihop och han skuttade av och an, av och an i låt efter låt och tog bara av sig solglasögonen när han skulle dricka vatten (han såg inget annars). Några berusade danskar i Nitzertröjor skuttade lite emellanåt, men annars var arenan stendöd. Oavsett hur mycket han försökte vara stencool rockstjärna så kändes det bara som någon slags karaoke på Finlandsfärja. Extra tydligt blev det då de "spelade" låtar från Ebbhead som har mycket gitarrer, stråkar och annat. Nej, det kändes som helt fel arena för karaoke-"EBM", de hade gjort sig mycket bättre på en liten klubb.

Efter det var det dags att ställa om scenen (fan vad jag hatar förband) och det gick väl ändå hyfsat snabbt får jag säga. DM brakade igång med en låt från nya skivan (åh hurra...) och de hade en ljusshow som till en början kändes ganska kul, men som man lessnade på förbannat snabbt eftersom den stack i ögonen. De fortsatte med nya låtar och jag stod mest och tittade på hur härjade Martin och Dave såg ut. De betedde sig överhuvudtaget lite "märkligt" i brist på bättre ord, jag kände inte alls att de bjöd på sig själva, utan det var nästan lite Robert Smith-varning. Ibland kändes det dessutom som att det snarare var Mick Jagger och Keith Richards som stod på scenen, och då menar jag verkligen den trötta gubbårgången av dem. Mycket gnugga ryggar och jucka mot trummisen. Naturligtvis snurrade Dave i parti och minut också. Jag väntade nästan på att han skulle snubbla till av yrsel.

Tre låtar från nya skivan senare och det följer de upp med sömnpillret "Walking in my Shoes"... Sällan har jag varit så oengagerad på en konsert som då. Som tur är kom "It's no good" och "A question of time" efter det och det var väl konsertens höjdpunkt för min del och jag fick ett litet embryo till hopp. Men det varade inte länge.

Efter ett tag var det nämligen dags för det numera obligatoriska tråkmomentet på alla DM-konserter: "Martin Gore ylar ballader i en kvart" och inte nog med att det var oengagerande och tråååååkigt, syret tog dessutom slut. Malmö arena verkar inte ha någon ventilation att tala om på bottenplan och några fläktar syntes inte till. Dessutom sprutades det ut mängder av rök hela tiden som bara stod still. Jag började plötsligt kallsvettas och det flimrade för ögonen, huvudet började susa och jag kände igen alla tecken på en akut svimningsattack. Så det blev att försöka pressa sig ut från ståplatsområdet innan olyckan var framme. Redan när jag kommit upp ett par trappsteg i en av sidogångarna där det fanns mer syre kändes det bättre, men jag passade på att gå ut och handla lite dricka + godis för att få upp sockernivån i blodet. Vi stod och tittade i en av gångarna, men blev ivägkörda av en vakt och tvingades gå ner till ståplatsområdet igen (fast i utkanten den här gången), lagom till att se när DM fullkomligt klantade till "Policy of Truth". Här stod vi ett par låtar och var inte särskilt engagerade eller roade. "In your room" envisas de ju alltid numera köra remixen av som jag inte gillar alls. "I feel you"är en skitlåt. "Enjoy the silence" är en klockren favorit, men den lyfte inte alls och den förbannade funkgitarren på slutet hjälpte inte heller. Jag vet inte varför DM envisas att tro att de är värsta rockbandet och att Martin Gore är en suverän gitarrist? "Never let me down again" är en annan favorit, men vid det här laget var jag bara less, less less och jag stod mest och fundrade på att göra ett "DM-konsert"-klyschbingo när publiken började veva på armarna till den som det gjorts alla andra år. Gääääääsp. Det var inte magiskt, det var inte fantastiskt, det var bara klyschigt och tråkigt. Man vet EXAKT vad man får när man går och ser DM, kan det bli tråkigare än så? Någon enda liten gång skulle de väl åtminstone kunna ge en hint av att köra något oväntat?

Sedan var det dags för extranummer och redan innan hade jag sagt åt sambon att jag sett vad jag behövde. När sedan Martin Gore kommer in på scenen och ska sjunga "One Caress" så ger vi upp och går till parkeringen och kör hem. Med tanke på allt kaos som verkat ha varit efter konserten så är jag jäkligt tacksam för det beslutet.

Till sist måste jag därför gnälla på Malmö Arena.

1. Att ta sig dit med bil var en intressant upplevelse. Femtusen rondeller, ont om skyltar, bommar på parkeringen och det faktum att hela området kändes som en enda stor byggplats och gav inget bra första intryck.

2. Vad är det med det här landet och skitnödiga insläpp?! Vi letade länge och väl efter vilken tid de skulle börja insläppet, men det enda som stod var att Nitzer skulle börja 19.30 och att restaurangerna öppnade fem. Vi var på plats efter fem och möttes av två oorganiserade köer. Inga skyltar, ingen info förutom någon vakt som stod och pratade längst fram utan att någon hörde vad han sade. Megafon är tydligen inget man vet vad det är... Eftersom Malmö arena inte direkt används till mycket så förstår jag inte på något sätt varför vi skulle tvingas stå ute och frysa i timmar. De som vill längst fram på ståplats kommer ändå att ta sig längst fram och varför vill man medvetet ha korvstoppningsköer? Jag begriper det inte!

3. För att ta sig till ståplats så gick man i gångar bredvid sittplatserna. Det finns ganska många sådana så i slutet på varje gång stod en person och kollade biljetten och tog den till vår stora förvåning. Ville man gå ut igen så fick man be om att få en av biljetterna i högen. Armband/stämpel någon?!

4. Luften nere på ståplats var som sagt under all kritik, ingen ventilation alls och inga fläktar. Det faktum att man packade in folk så att varenda centimeter på ståplats var full var också intressant. Det brukar finnas fickor längre bak på alla större evenemang, men inte här. Det kändes som de varit lite väl optimistiska med antalet ståplatser (eller så plankade väldigt många över, det kan inte varit särskilt svårt)

5. Hur tänker man när man har ett bom-system på en parkering som ska svälja bilar till stora evenmang? Vi åkte tidigare och slapp köa som tur är, men man insåg ju genast att om varje bil på parkeringen ska köra till bommen, dra sitt kort och vänta så kommer det ta timtal innan alla kunnat köra därifrån...

6. Hitta ut från arenan var inte heller lätt. Överallt stod det bussar och taxibilar och inte en enda jävla skylt som visade vartåt man skulle köra.

Percy: gör om, gör rätt!

Pet Shop Boys - KB-Hallen 200901208

KonsertPosted by Teresa Wed, January 27, 2010 11:36:17

Lite sent omsider så är det läge att skriva ett par rader om konserten med Pet Shop Boys som jag var på i Köpenhamn den 8 december.

Konserten var en del i Pandemonium-turnén och jag kan ju börja med att påpeka att jag älskar senaste skivan "Yes" och tycker den är bland de bästa de gjort på MYCKET länge. Så att komma in på KB-hallen och se kuber över hela scenen gjorde mig genast förväntansfull.

Jag har inte sett Pet Shop Boys tidigare, till min stora sorg. De har alltid haft en extra plats i mitt hjärta och var det första "riktiga" bandet jag föll för. Därför var jag lite nervös över att se dem så här pass sent i deras karriär, Neil Tennant är ändå 55 bast numera.

Men alla tvivel försvann så fort showen brakade igång och jag hade gott om tillfällen då jag bara stod och gungade med musiken och mös likt Nelson Muntz i Simpsons då han hamnar på en Andy Williams-konsert.

Kuberna flög hit och dit och det hela var riktigt snyggt iscensatt. Fyra duktiga dansare var också på scen och hjälpte till att få fart på det hela. Neil Tennant har aldrig varit någon dansant person och kommer aldrig blí det heller. :) Gott om klädbyten var det också som sig bör och det var inte en tråkig minut.

Stämningen inne på KB-hallen var också på topp, publiken älskade dem och de radade upp låtar från åtskilliga album, inklusive de äldsta. De mixade även in låtar i varandra så att man fick små smakprov, vilket säkert stör anala konsertbesökare, men jag tyckte det var riktigt smart med tanke på deras gigantiska repertoar. Jag tyckte även det var underbart att de spelade "Do I have to" (B-sidan på Always on my mind-singeln) som jag altid tyckt extra mycket om.

Till och med "Being Boring" som jag tidigare upplect som ett rejält sömnpiller kändes riktigt bra och gav en ny känsla för låten.

Ska jag hitta något alls att klaga på så skulle det vara att Chris Lowe bara lockade oss med att dansa loss lite på scenen och aldrig körde något av sina solonummer.

I övrigt var det toppen från start till slut och avslutningen med den splitternya jullåten "It doesn't often snow at Christmas" var pricken över i, med dansarna iklädda söta julgransdräkter. :)

Hela låtlistan:

1. Heart
2. Did You See Me Coming?
3. Can You Forgive Her?
4. Love etc.
5. Building A Wall / Integral
6. Go West
7. Two Divided By Zero
8. Why Don't We Live Together?
9. New York City Boy
10. Always On My Mind
11. Closer To Heaven(intro)
12. Left to My Own Devices
13. Do I Have To?
14. Kings Cross
15. The Way It Used To Be
16. Jealousy
17. Suburbia
18. What Have I Done to Deserve This
19. All Over The World
20. Se A Vida É
21. Viva La Vida / Domino Dancing
22. It's A Sin
Encore:

23. Being Boring
24. West End Girls

Encore 2:

25. It Doesn't Often Snow At Christmas

Next »